En roddare gör comeback

En dag i slutet av sommaren 1979 tog jag beslutet att lägga av med roddträningen i klubben ARIS efter 5 somrar med intensiv träning samt ett antal tävlingar runt om i Sverige.

Sedan dess får jag erkänna har jag inte dragit ett enda årdrag i vattnet. Köra lite roddmaskin på land räknas inte i detta sammanhang.

Men i samband med min 50-årsdag förra året fick jag en roddträning i present av min syster Annika med familj. Inte vilken roddträning som helst utan närmare bestämt kyrkbåtsrodd. Vad jag förstått så förekommer kyrkbåtsrodd endast vid Siljan och Orsasjön. De har också problem med nyrekrytering. Nåväl här kom då en pigg 50-åring och förstärker.

Så efter ett antal timmars bilkörning från Solna till Skattungbyn och Orsa var det dags för mig att visa vad jag går för.  Själva båten har plats för 20 personer och en styrman. Jag fick ro med en besättning som till största del tillhörde det kvinnliga tävlingslaget med några få manliga inslag. Jag blev också välförsed med en klubbtröja märkt Orsa roddklubb som jag fick från moster Rea och släkten i Växjö.

Båten Sturfajtn drogs ut. Det som var nytt för mig var att man inte satt på en sk slidebana utan man satt på en bräda på en tygbit som satt fast med kardborreband. Med den kunde man glida på brädan.

Ja, vi rodde ut på Orsasjön. Förutom själva glidet på brädan tyckte jag att jag hängde med bra och höll takten som stroken längst fram höll. Vi tränade också start där man börjar med korta snabba årtag. Minnen vaknade till liv från 70-talets många roddturer.

Eftersom kvinnorna nästa vecka skulle tävla skarpt i Siljan rodde vi också 450 m på tid. 450 m är den vanliga tävlingsträckan i kyrkbåtsrodd. Nu blev det lite jobbigare och det blev lite svettigt på slutet med en tid på 1:58. Inte så pjåkigt.

Vi rodde tillbaka till kajen vilket avslutades med årlyftning.  Detta var verkligen en fin upplevelse.

Bloggaren i Orsa roddtröja

Båthuset

Båten tas ut.

Ute på Orsasjön

Skyldring av åror.

Bloggaren åter på landbacken